Du kliver in i ett möte, på ett jobb eller en utbildning, och känslan kommer krypande:
Vad gör jag här egentligen?
Förr eller senare kommer någon inse att jag inte hör hemma här.
Jag är inte lika bra som de andra – jag bara lyckades lura systemet.
Om du känner igen dig i detta – du är inte ensam. Du upplever förmodligen något som kallas för imposter syndrome (eller bluffsyndrom på svenska). En psykologiskt välkänd men ofta tyst upplevelse där du, trots tydliga bevis på din kompetens, känner dig som en bluff.
Det drabbar alltifrån nyexaminerade studenter till högt uppsatta chefer, kreatörer, egenföretagare och föräldrar. Det är inte ett tecken på svaghet – det är ett mänskligt fenomen. Och det går att hantera.
I det här inlägget pratar vi om vad imposter syndrome är, varför det uppstår – och konkreta sätt att ta tillbaka makten över din självbild.
Vad är imposter syndrome?
Imposter syndrome är ett psykologiskt mönster där du ifrågasätter dina framgångar och har en inre övertygelse om att du inte är så kapabel som andra tror. Det spelar ingen roll hur mycket du presterar – du känner att det beror på tur, tajming eller andras hjälp, snarare än din egen kompetens.
Vanliga tankar hos någon med imposter syndrome:
- “Snart märker de att jag inte kan det här på riktigt.”
- “Jag borde redan veta detta – alla andra gör ju det.”
- “Det var bara tur att jag klarade det där.”
Varför får vi det?
Imposter syndrome uppstår ofta i miljöer där det finns hög konkurrens, brist på trygghet, höga krav – eller där du är i minoritet (t.ex. som kvinna i en mansdominerad bransch, eller tvärtom). Det kan också triggas när du tar ett nytt steg: nytt jobb, ny roll, nya ansvar.
Det förstärks ofta av:
- Jämförelse med andra
- Perfektionism
- Brist på representation eller förebilder
- Tystnad – få pratar öppet om sina egna tvivel
Men alla andra verkar ju ha koll…?
De flesta du tror är säkra, framgångsrika och “alltid vet vad de gör” – känner eller har känt samma sak. Det är bara att många inte visar det. I själva verket har studier visat att upp till 70 % av alla människor någon gång upplever imposter syndrome.
Att vara osäker är alltså inte ett bevis på att du inte hör hemma – det är ett bevis på att du är mänsklig.
5 sätt att hantera imposter syndrome
1. Sätt ord på det
Börja med att erkänna vad du känner – för dig själv eller någon du litar på. När vi sätter ord på våra upplevelser får de mindre makt över oss.
Exempel:
“Jag har märkt att jag ofta känner att jag inte duger, trots att jag vet att jag presterat bra. Det gör mig osäker, även om jag logiskt sett vet bättre.”
Att säga det högt kan vara första steget mot att bryta mönstret.
2. Samla konkreta bevis på din kompetens
Skapa en mapp, lista eller fysisk anteckningsbok där du samlar:
- Positiv feedback
- Resultat du åstadkommit
- Svåra situationer du löst
- Saker du lärt dig det senaste året
Detta blir ditt “bevisarkiv” – som du kan gå tillbaka till när du tvivlar.
3. Utveckla ett nytt tankesätt kring misstag
Om du tror att du måste vara felfri för att vara “äkta” eller “värdig” – då blir varje litet snedsteg ett hot. Men misstag är inte motsatsen till framgång. De är en del av vägen.
Testa att byta ut tankar som:
- “Jag gjorde fel = jag är inkompetent”
Mot: - “Jag gjorde fel = jag är mänsklig, och jag lärde mig något”
4. Sluta tro att du måste kunna allt – direkt
Ingen vet allt. Och ingen lär sig något utan att först inte kunna det.
Att känna sig osäker när man gör något nytt är inte ett bevis på inkompetens – det är ett bevis på mod. Du kliver in i något som kräver utveckling. Det kräver mer styrka än att bara stanna i det bekväma.
5. Normalisera det – du är inte ensam
Prata om det. Dela det. Fråga någon du ser upp till om de känt så någon gång. Chansen är stor att svaret blir: “Ja, hela tiden.”
Ju fler som pratar om imposter syndrome, desto mindre makt har det. Det är inte du som är felet – det är normen som behöver justeras.
Ett tips till dig som är kreativ, driven eller prestationsinriktad
Imposter syndrome drabbar ofta de som faktiskt bryr sig. Du vill göra rätt, du vill utvecklas, du har höga krav på dig själv – och därför känns det som att du inte “räcker till”. Men tänk om det är tvärtom?
Tänk om just den självkritiken, reflektionen och ödmjukheten är tecken på din kompetens – inte brist på den?
Och kom ihåg:
Du är inte här av en slump.
Du är inte en bluff.
Du är på väg att bli någon du själv ser upp till – men det känns ovant just nu.